contact
	Man kan nog säga att ursprunget till Contact var gruppen Ruperts under gymansietiden på Lidingö Södra Läroverk. Det var jag, Tomas Larsson, Lars-Göran Reijner och Jens Bagge, som nästan brände sönder skolans samlade bandspelare, vilka var de enda förstärkare som fanns att tillgå till en början. Detta var nån gång 62-63 och vi försökte oss på låtar som Be bop a lula, en del av Del Shannons hits och dom hottaste twistlåtarna. Sen var vi nog alla på Tennishallen och såg Beatles som förband till Joey Dee & the Starlighters och ingenting var sig längre likt. Beatles hade ju särskilt i början den där effekten på många av oss som höll på och spelade i band, att "kan dom, så kan vi". Även vi försökte oss på att göra egna låtar med sen länge bortglömda resultat och Ruperts kom inte längre än till en del legendariska skoldanser på Lidingö och en hedrande placering i tävlingen Stockholms Beatles på Kingsinde.
	1964 började jag på Konstfack och som bänkgranne fick jag Leif Reinholds från Svenljunga och han visade sig vara trummis så på den första festen på skolan tog vi en rövare och gick upp och spelade rock i jazzbandets paus. Tomas larsson hade sin bas med sig, Leif Reinholds satte sig vant bakom jazztrumsetet och jag spelade banjo. Walking the dog och tung succé! Det var första gången det förekom rock på Konstfacks fester, men inte den sista. I klassen över mig och Leif, gick Örjan Jansson, som blev vår gitarrist och munspelare och så var vi igång. Reklamfackets höstfest gick i den svenska flaggans färger och vi hade blågula hårband och tog naturligtvis namnet Hårbandet. Repertoaren var mest covers på Stones- och Beatleslåtar och en och annan bluesklassiker. Resten av 60-talet var Konstfack en betydande rockscen i Stockholm där "alla" spelade och vi blev under några år lite av husband.
	Snart bytte vi namn till Yellow & Blues och gick mer åt r&b-hållet. Några av våra främsta förebilder var John Mayall och Paul Butterfield Bluesband. Kring 1967 surfade vi med på flower-power-vågen och Ann-Sofie Nilsson hoppade in som sångerska ett tag. Då hette vi Grand Canyon och det var mycket långa och monotona låtar. Vi spelade bl a på Filips, Cirkeln och Domino. Vi kompade även den då helt okände Peps Persson då han var i huvudstaden. Numera hade vi även förstärkts av gitarristen Anders Lundin (nej inte den A L!). Vi kompade också engelska trion Scaffold, dom med bl a "Thank you very much" och där en av medlemmarna var Paul McCartneys bror. 1968 bytte vi namn till Contact och medverkade i Candide på Pistolteatern och spelade en hel del, bl a på Moderna Museet och 1969 fick vi erbjudande att spela in en singel på ett litet bolag, MNW, i Vaxholm. Spända av förväntan for vi dit ut, bara för att mötas av en lapp på studiodörren; "Sverre Sundman har fått motorstopp i Sandhamn..." Nå, så småningom blev inspelningen av i MNW:s studio, då inrymd i en liten sommarstuga. Det blev singeln "A fairy tale / Convulsions", som kom ut hösten -69. I samma veva medverkade vi i ett radioprogram där Måns Rossander sammanförde grupper med olika musikstilar. Vi drabbade samman med tre galna fiolkillar från Delsbo, Skäggmanslaget och ljuv musik uppstod. Jag hade redan tidigare lyssnat mycket på Jan Johansson och fick idéen att göra en ny låt i gammal stil och det blev "Hon kom över mon", som kom ut på en singel 1970. Skäggmanslaget hängde på och vi medverkade också på "Gråtlåten" på deras debut-LP.
	Sommaren -70 kom en helspejsad amerikan, Kim Fowley till Sverige och lyckades övertala oss och MNW att i stället för att följa upp succéen med singeln "Hon kom över mon", så skulle Contact göra en engelskspråkig platta för "internationell lansering"... Om detta äventyr kan mycket berättas, men låt oss dra en slöja över dessa minnen tills vidare... Någon internationell lansering blev det ju inte men plattan fick i alla fall namnet "Nobody want´s to be sixteen" och kom ut hösten -70. I samma veva slutade Tomas Larsson för att basa för studion i Vaxholm och Lorne deWolfe hoppade in på bas.
	Hösten -70 medverkade Contact på Dramaten i "Sonja, Mona, Maja, arbetets döttrar" med både musik och texter och det inspirerade oss att slutgiltigt gå över till svenska texter. Contact var faktiskt ett av de absolut första banden som blandade svensk folkton och rock i egna låtar och vintern 70-71 spelade vi in LPn "Hon kom över mon". Våren 1971 kom den ut med låtar som "Grannlåt", "Vargarnas natt", "Samma vindar, samma dofter", "Nattens drottning" och naturligtvis "Hon kom över mon". Plattan fick översvallande recensioner och vi började få allt fler spelningar. I Contact spelade då Björn Holmsten - sax / klarinett, Bo Linné - fiol, Claes Palmqvist - fiol / trumpet, Ted Steerling - gitarr / sång, Lorne deWolfe - bas / sång, Ted Ström - orgel / sång och Leif Reinholds - trummor. Den senare ersattes sommaren -71 med Ali Lundbohm, som sen dess varit vår trumslagare. Som nån slags krona på verket fick vi året därpå 1971 års Grammis för LPn Hon kom över mon. Under senvåren -71 skedde en brytning med MNW ur vilken vi i Contact och Sverre Sundman gick till det "kommersiella" bolaget Polydor, vilket åstadkom ett visst politiskt skrammel från den nya kretsen kring MNW.
	Redan hösten samma år kom vår nästa LP Utmarker med låtar som Ode till en fjord, Fyrvaktarns dotter, och Guldkalven. Contact var nu också ett ”stort” liveband och turnerade flitigt 1970-72, även i Norge och Danmark. Vi framträdde på festivaler som Ruisrock i Åbo, Saltøya utanför Oslo och Roskilde 1972. Under vårt sista år hoppade den kände ragtimegitarristen Lasse Johansson in i stället för Ted Steerling och Lorne ersattes en kort tid av Staffan Skäre. Hösten -72 gjorde vi vår då sista spelning på Kåren i Göteborg ihop med Hoola Bandoola Band. Min blygsamhet tar emot, men vi spelade nog skjortan av dom den gången... 1989 återförenades vi med samma sättning som 1971 till MNWs 20-årsjubileum och en spelning på Glädjehuset i Stockholm och jättesuccé och sommaren -91 var vi med på Visfestivalen i Västervik. Men sen har det varit "lugnt" fram till sommaren 2001 då vi inbjöds att spela på Skeppsholmsfestivalen i Stockholm. Då ersattes gitarristen Ted Steerling med Coste Apetrea och Backa Hans Eriksson spelade bas medan Lorne koncentrerade sig på sång , gitarr och keyboard. Stor framgång med dansande ung publik, som kunde våra texter bättre än vi. Hösten 2002 spelade vi på den flytande “proggfestivalen” på Ålands hav. Det blev ett enormt gensvar, så bra lät vi knappt ens på den gamla goda tiden. Sommaren 2003 spelade vi på Falun Folkmusikfestival och senare på hösten återigen på "Proggbåten". Stora succéer i bägge fallen och nu är vi väl lite på gång i början av 2004, då det är meningen att en remastrad samlingsCD skall släppas, eventuellt med ett par nya låtar. Nu hoppas vi faktiskt på en och annan spelning under sommaren och hösten. Vi har ju faktiskt så kul och är goda vänner än i denna dag.
	Lorne deWolfe är ännu aktiv musikmakare med en rad egensinniga LP/CD-succéer i bagaget. Från Iskalla killen och Existensmaximum med Hansson deWolfe United till CDn Lorne deWolfe United 2002. Under 2004 kommer han med en samlingsCD. Ted Ström var 1974 - 76 med i gruppen Norrbottens Järn, där han skrev de flesta av låtarna. Han har senare gjort åtta LP/CD i eget namn bl a När Natten vänder och 1000 & Ett Liv (se diskografi). Han har också gjort teater- och filmmusik, inte minst till Lars Molins filmer och tv-serier. Både Lorne och Ted har svarat för många klassiska låtar och bl a Var kommer barnen in och Vintersaga är nu naturliga tillskott på Contacts repertoar. Bosse Linné är en av Sveriges främsta violinister i sitt slag och han låter stråken vina såväl i eviga Grus i dojan som på oförglömliga gästspel med bl a Eldkvarn. Classe Palmqvists fiol har inte heller stelnat sen åren i Contact och Hansson deWolfe United och hans kornett kunde bl a höras i Teds musik till Dramatens uppsättning av Zelda liksom Björn Holmstens personliga sax, som ju också gav profil åt Teds musik till bl a Lasse Molins Tre Kärlekar och Potatishandlarn. Han förgyller även ofta Stockholms jazzliv liksom trumslagareternellen Ali Lundbohm, som efter tiden med Contact bl a höll Roffe Wikström under armarna på många års legendomspunna turnéer men han svänger alltjämt med oförminskad pondus. Sist men långt ifrån minst har vi numera legenden Janne Bergman på bas och magikern Jonas Isacsson på gitarr. Contact började för drygt 35 år sen men vi har inte slutat ännu! Ted Ström 15 mars 2004